Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Blekinge, och approximativt har dessa för sommararbete invandrande
arbeterskors antal uppgifvits till 4,000, däraf Småland skulle lämna
största kontingenten.
Arbetet å hvitbetsfälten räcker i Skåne liksom i Danmark
månaderna maj—november. Lönen är 1 kr. pr dag om 11
arbetstimmar. Under vår och höstmånaderna arbetas vanligen på ackord, då
dagspenningen varierar mellan 1:25 och 2 kr. Arbetsgifvaren
upplåter fri bostad med nödigt bränsle till rum och matlagning samt
madrasser och filtar kostnadsfritt.
Såväl arbetstid som lön torde ungefär motsvara de i Danmark
vanliga. En skilnad är dock, att man i Danmark numera brukar
lämna arbeterskorna fri kost, men däremot något lägre lön. Man har
nämligen funnit detta fördelaktigast, emedan arbeterskorna, när de
själfva skulle sörja för sin mat, iakttogo en så stor sparsamhet, att
de på den klena kost de bestodo sig icke orkade med det hårda arbetet.
En fråga, som helt naturligt framställer sig vid betraktandet af
dessa förhållanden torde helt visst vara denna: då det arbete, som
utföres på hvitbetsodlingar i Danmark icke är hårdare eller tyngre
än det i Skåne, då den korta resan ju icke kan hafva någon
nämnvärd ekonomisk betydelse och då löneförhållandena äro ungefär lika,
hvarför skall då arbetet på det ena stället vara mer fördärfbringande
än på det andra? Ligger det kanske en sanning uti det, som från ett
håll i Danmark skrifvits: »det är en orimlighet och en missförstådd
humanitet att vilja motarbeta svenska tjänstflickors utvandring till Danmark?»
Den som tagit del af de siffror, som här ofvan meddelats eller
eljest närmare satt sig in i förhållandena frågar dock icke så.
Vi erinra blott om huru det förr gick till sedan tidningarne meddelat
att svenska tjänstflickor voro att förvänta till Köpenhamn med den
eller den ångbåten. Man bokstafligen slogs om flickorna, och sedan
föstes de i stora flockar liksom boskap genom Köpenhamns gator. Var
någon af dem nog oförsiktig att begifva sig ut på egen hand, blef
hon mången gång formligen öfverfallen af någon agent, som ville
förtjäna på henne genom att skaffa henne plats eller på annat ännu
ovärdigare sätt ockra på henne. Som de svenska bondflickorna lätt
igenkännas på den rödrutiga halsduken, som sydsvenskorna allmänt
begagna, hade de svårt att undgå sina förföljare, hvilka ofta sökte
locka dem in på källare och kaféer. Och ve den som följde!
Komma flickorna ut på landsbygden äro de väl något bättre
fredade, men de arbeta under känslan af att vara föremål för förakt
och denna känsla tynger dem djupt. Danskorna själfva hålla sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
