Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Om Ägoskilnader, bestämda genom gränsmärken och skriftliga handlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
v
vindar laglihæfpi synraittu. nu æ hivar tum mapter hawder
ptessum lundum lag Ii hæfpat, pa a han ivitzs orp wæria. A,tt
liar med lagha hæfpir ej menas den vanliga treåra-bäfdefl,
efter hvars förlopp inan var befriad från all klandertalan u
fastighet, som blifvit med laga fång förvärfvad, torde vara
påtagligt. I sådant fall hade lagstiftaren visserligen ej
begagnat så omständliga ordalag om en allmänt känd sak. Ej
heller kan man antaga, att en gärdesgård då nedruttnade
förr, än nu sker, eller inom 10 à år. Detta ställe kan
således ej hafva annan betydelse än att man, utan att
behöfva visa laga fång, ägde att värja äganderätten till en
röjning inom annans skog, derigenom att man styrkte sig
hafva ständigt brukat den i 20 à 30 är eller eu mansålder. Dä
en långvarig besittning endast på detta ställe i våra gamla
lagar omtalas och tillåtes såsom bevisningsmedel för att
styrka äganderätt till fastighet, torde uppmärksambeten böra
fästas derpå, alt till en besittning i delta fall hörde, det man
i den häfdade jorden nedlagt ocb fortfarande nedlade arbete.
Jordens brukande och begagnande till åker, äng eller
beteshage synes således hafva redan i våra landskapslagar ingått,
såsom nödvändigt vilkor i begreppet af en slik häfd.
Först i Laudslagarne förekommer urminnes häfd, men
omtalas der blott i förbigående och i allmänna ordalag, ulan
alt omfånget, inom hvilket detta bevisningsmedel knnde
användas eller vilkoren för bevisningens giltighet närmare
bestämdes; och, som bekant är, herrskade under 17:de seklet
skiljaktiga åsigter i dessa ämnen. Jemte andra ämnen
häu-skjötos äfven dessa lill de lagfarna mäns utlåtande, som år
1640 sammankallades till Nyköping, ocb de deputerade, som
5 år senare erhöllo uppdrag alt öfverlägga om några
bristers remedierande i Justitiæverket.
Bland de frågor som vid sistnämnda tillfälle uppställdes
var äfven den "Om Uriuinneshäfd gäller emot rå och rör?"
Detta var likväl blott ett mindre lyckadt sätt alt uttrycka,
hvad man egentligen menade, nemligen: lian en jordägare
genom urminneshäfd i alla möjliga /all bevisa sin äganderätt
till jord inom grannens område; denna jord mA nu
ligga helt och hållet omsluten af grannens iigor eller
invid lians rågång, och vare sig, att jorden är odlad eller
beslår aj öp/ten skog ocli mark? Dessa frågor åter, som
endast röra omfånget för urminnesbafdens giltighet, såsom
be-visningsuiedel för äganderätt lill jord, blefvo just de, som
af de deputerade besvarades. Alt frågorna förr eller seDarø
måste uppstå var naturligt, då föreskrifterna om urminues-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
