- Project Runeberg -  Fosterländsk läsning för barn och ungdom /
79

(1869) [MARC] Author: Artur Hazelius - Tema: Alphabet books and readers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Den sällsamma kälkåkningen. 1, 2, af Sara Elisabet Vacklin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

rättade gubben sitt äfven tyr, hvilket han själf likväl
ingalunda fann så märkvärdigt som hans förvånade
åhörare.

”Ja jag tykte nu så”, sade gubben, när han
meddelade sin resebeskrifning — ”jag tykte nu så, att
det kunde vara lika godt att skurra utför Kallinens
backe som att draga den tunga kälken. Och se
därföre satte jag kurs utföre. Men kälken fick för
mycken fart in, så att han inte mera lydde styre, utan
tog rasande kurs. Nog,såg jag, hvart det bar, och
hvar han ville hamna; men jag begrep också, att
här dugde hvarken att skrika eller pipa. Får går
tänkte jag. Jag skall väl försöka den resan också.
Får se, om jag nu kommer igen. Men så lätt skall
Kallinen ändå inte rå på mig! I det samma
plumsade jag ner i vaken med mitt lass. Den här kölden
är ändå till något nyttig, ty vattnet är så uttorkadt
af den stränga vintern, att där är just som ett hvalf
under isen. Forsen var så låg, att han knapt gick
öfver mina stöflar. Men fast isen stod som ett
källar-hvalf öfver mitt hufvud, var det likväl lågt. Jag
måste gå krokig där och staka mot forsen och de
hala stenarna. Ibland höll jag på att slinta, och då
måste jag med alla fyra hjälpa mig fram åt det
lugnaste vattnet. Inte ville jag häller släppa kälken,
som följde med mig helt stadigt på sina medar. Det
värsta var med rätt kurs där nere. Det var just inte
mörkt, men man kunde inte hålla utkik vidt ut
omkring sig. Jag hade ingen annan kompass än i hufvudet*
och han visade mig miste. Men jag har gjort en
lof, kan man tänka. Visst hörde jag rop och stoj
på isen, och nog ropade jag också an, men ingen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:50:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ahflas/0097.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free