Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Den sällsamma kälkåkningen. 1, 2, af Sara Elisabet Vacklin - Lingonen och rönnbären, af Frans Mikael Franzén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ropare kan väl höras öfver forsen där nere. Jag gick’,
så godt jag kunde styra kursen, och rätt har jag
ändå styrt, det kan man finna, fast jag den gången
gick som kärringen emot strömmen.”
Sedan gubben spisat, tagit sig en middagslur på
maten och fått sina kläder torra, tackade han dem,
som gjort sig besvär för hans skull, tog afsked och
drog hem sin lastade kälke, stolt och glad, att ingen
enda tegelsten gått förlorad. Besynnerligt nog lade
han själf så liten vigt på äfventyret, att han till och
med glömde att för sin hustru och sina barn tala om
det. Men aldrig roade det gubben Hägg mer att
skurra backe.
Sara Elisabet Vacklin.
Lingonen och rönnbären.
TUCt på landet flugen första gången
sprang en gosse där som frälsta fången
glad omkring. ”Hvad lyser här så rödt?
Lingon! Hela fältet fullt beströdt!”
ropte han och krökte ren sitt finger,
då en rönn i branten af ett bärg,
full med kronor af en högröd färg,
fästade hans ögon. Genast springer
han åt bärget, klänger upp i trät
som en ekorn, får ett hål på knät,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
