Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Den fula handen och den vackra handen. En sannsaga, af Fredrika Bremer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och Sven och Gertrud blefvo alt flitigare och
alt rikare, och hulpo fattigt folk gärna af det goda
de förvärft, och berättade dem sin egen historia och
om den stygga handen och den snälla handen. Men
aldrig mera sågo de den stygga handen inom sitt hus.
* Ty sen I, barn, den där stygga fula handen — det
var nöden, som drar all ting ur huset, när lätjan
kommer där in och fråsseri och slarf; och den snälla
vackra handen — veten I, hvem det var? Jo, det var
fliten, som drar alt godt till huset och gör, att
trefnad och välmåga bo där inne. Så I sen, att hela den
sagan är bara klara sanningen. Och nu är det slut,
och det var just i lagom tid, ty nu har mor gräddat
sista pannkakan, och vi skola äta kvällsvard.–
Peter och Lotta sprungo upp ifrån golfvet,
farmor steg också upp; alla samlades kring bordet, där nu
pannkakorna röko. Och mannen och hustrun de
nickade åt hvar andra och logo, såsom ville de säga: ”Vi
känna den där sagan, vi!”
Och när de nu satte sig förnöjligt till bords,
hörde de svalan utanför fönstret kvittra för sina ungar:
”Flit, flit!”
”Hör”, sade Lotta, ”hvad svalan lärer sina ungar!
Och det har hon lärt af sig själf.” — ”Nu är Lotta
dum”, sade Peter; ”det har Gud lärt henne.”
Fredrika Bremer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
