Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Sägner om necken. 1—7, af Arvid August Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ned till stranden och till neckbarnen med detta
budskap: sedan suto de små med sina guldharpor så
glada på vågen och spelade om försoning och
uppståndelse, att fröjd var att höra därpå.
3.
Då necken fått sin bostad under broar eller i
strömmar, kallas han vanligen strömkarl. Denne
spelar alltid fiol; och då någon spelman spelar med
vissa starka och kraftfulla drag, heter det: ”Han
spelar med strömkarlatag.”
Vid Hornborgabro i Vestergötland säges
strömkarlen en tid hafva blifvit hörd sjunga till en
be-haglig melodi dessa orden, tre gånger upprepade:
”Jag vet — och jag vet — och jag vet, att min
förlossare lefver.”
4.
Sittande på klippor och skär säges necken hafva
en gammal mans skepnad, vridande vatten ur sitt
sida gröna skägg. Sådan syn säges boda storm och
oväder. I denna skepnad torde han rättare kallas
hafsmannen. Gungad med guldharpa i hand på den
stilla flodens vågor synes han såsom en ung gosse
med röd mössa och kring skuldrorna gult, i lockar
fallande hår.
Stundom berättas han hafva blifvit sedd på
stränderna i skapnad af en vacker häst, men med bakåt
vända hofvar. Så är en «ägen, att en gång någre
drängar i Hånger i Vestergötland, där han ingått i
en förstuga, tagit honom fatt och lagt honom betsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
