Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Linnés fosterländska resor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och nog finna orsaken till fabeln, ty om någon ort i verlden ser
hisklig ut, är visserligen denna en af de grymmaste, derför man
ock henne kort beskrifver. Här äro berg till vallar och inom
dom en låg löfskog af ek, björk etc., åter högre berg, sedan
småskog, än högre berg och ändtligen de allra högsta ofvanpå.
Bergen äro stenklippor af röd, spataktig, bar sten, öfvervuxna med
en becksvart Lichen, som klipporna alldeles betäcker och gör
svarta, hvaribland Lichen cinereus arboreus marginibus pilosis
major växer upp ur sjelfva berget helt smal och upprätt.
Desse begge tillsammans med de meteora, som uppstiga ur hafvet,
göra att Blåkulla synes på långt håll blått. Med största möda
voro vi mäktiga klifva upp för dessa höga och branta berg samt
emellan de stora klippor, som ligga liksom kastade på hvarandra.
Löfskogen stod som små lundar eller trädgårdar uti
afsättningarna af berget, bestående af träd knapt 2 famnar höga, fast
stammen på eken ofta kunde vara tjock som en karl. Sågs ock
någon ek på flacka berget, låg hon med stam och grenar nedtryckt,
till jorden och liksom krypande. Dessa lundar voro så
ihopvuxna, att näppeligen någon menniska utan yxa kunde penetrera,
och det som sällsamt är, ofta af sjelfva Hedera arborea, som här
öfverallt löper så ihopflätad som ärter af snargräs. Lystnaden
sporrade oss, att vi ej lemnade förr än vi kommo midt uppå denna
ö, der vi sågo henne öfver allt. I norr och söder det villande
hafvet, åt öster Öland med åtskilliga kyrkor och Borgholms slott,
i vester Småland med en liten aflång ö, Förön kallad. Åt norra
sidan var mindre skog på ön, mera glatt och vågorna bröto sig
upp för bergen. Mot södra ändan var i sjelfva bergsklippan
liksom en kammare. Allra öfverst på berget voro små uttorkade
kärr. Vid stranden af sjelfva klippan sågos djupa kaviteter och
aflånga kanaler, af hafsvågorna skurade och urgröpta. I högsta
bergsklipporna gingo liksom vågor, till ett tecken att hafvet här
fordom rasat. Kullerstenar lågo i stenrösen helt glatta,
uppkastade af hafsvågorna så långt från vattenbrynet, som en karl
kunde kasta en sten; ja, i dälderna ofvanför de största berg lågo
äfven dylika stenrös, men med Lichene crustaceo leproso alldeles
betäckta, till ett tecken att hafvets vågor ej rasat här igår. Här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
