Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- IV. Linnés fosterländska resor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bäddad säng för främmande, sina kistor och visthus med sin
redbaraste egendom, och en utgång på gården.
* *
*
Ur skånska resan. Den 7 juni 1749. Slagruta är ett
underligt upptåg, med hvilken man vill inbilla folk, att rutan skall
säga, hvarest metaller ligga fördolda. Min sekreterare tog
esomoftast en qvist af hassel, som var jemt delad i två grenar, och
med den förnöjde sitt sällskap. Det samma skedde ock här, då
den ene gömde sin silfver-tabaquier, den andre sitt ur här eller
der i buskarna, hvilka sekreteraren temligen lyckligen uppletade.
Jag, som aldrig trott rutan och icke velat höra henne nämnas,
förtröt att slagrutan skulle rekommenderas, och förestälde mig
att min följeslagare och sekreter förstodo hvarandra till att
inbilla sällskapet; ty gick jag afsides på ett stort och högt fält
norr om ladugården, skar der upp en liten torf och lade dit min
lilla penningpung, täckte sedan med samma torf så noga, att
ingen menniska skulle sett minsta tecken derefter; mitt märke
var en stor ranunculus, som stod strax dervid, och ingen annan
hög ört var mer på hela fältet. När så var bestäldt, går jag ner
till mitt sällskap, berättar att jag gömt min börs på det fältet,
bad sekretern med sin slagruta uppleta dukaterna, så ville ock
jag tro henne; ty jag var säker, att ingen dödlig mer än jag
visste, hvarest penningarna lågo. Sekreteraren var nöjd, att han
fått ett tillfälle, genom hvilket han kunde förmå mig till mildare
tanke om rutan, som jag, alltid talat om henne med åtlöje;
sällskapet var ock nyfiket att se rutans mästareprof. Sekreteraren
sökte länge och väl hela timmen, då jag med mitt värdfolk hade
nöje att se rutan arbeta förgäfves; alltså, som godset intet kunde
fås igen, blef rutan vårt löje. Jag går sedermera att sjelf
upptaga min pung, men när jag kommer bort på fältet hade våra
rutegångare peripateticerande nedtrampat alla gräs, så att ej
minsta tecken sågs efter någon ranunculus, och jag måste söka efter
mina dukater med samma ovisshet som rutan. Jag hade icke
lust gå 100 dukaters vad om rutan, ty sökte vi alla, men
förgäfves, både med löje och förtret; ändtligen måste jag gifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 01:50:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ahnflefn/0083.html
