Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Ett inqvisitionsmål. Linnés ställning till den kyrkliga ortodoxien och hans åsigter om Nemesis divina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föras till afrättsplatsen under en sådan förnimmelse, som djur tyckas hafva, när de drifvas till slagtaren och vädra blod. Och det eller den, som står på schavotten med yxan eller pinoredskapet, är Nemesis.
Hvad man nu än tänker om enskildheterna, så måste de flesta inför Linnés »Anteckningar» känna sig berörda eller nedtryckta, och detta på ett dubbelt sätt. De märka en riktig, en smärtsam, oroande tanke på lifvets omätliga allvar, på den oböjliga konseqvens, hvarmed hvarje handling drager sina följder efter sig. Men på samma gång reser man sig mot det bizarra, ensidiga och frånstötande i detta yttre våld. Och när vi veta, att Linné nedskref dessa iakttagelser för att hålla sin son på dygdens väg, så kunna vi känna oss frestade att med Goldschmidt kalla det hela ett gammaldags uppfostringsmedel med hänvisning till käppen. Dock har Linné, såsom synes af hans bibelcitat, äfven i tankarna den vredgadt ingripande Jehovah, hvarför man väl må kalla denna »Nemesis» en till hälften biblisk, till hälften hednisk skepnad, som uppehåller sig mellan himmel och jord och som störtar ned och slår till stundom med blind lidelse, stundom med en klarare tanke. Huru man än uppfattar Linnés hela nemesislära, är den emellertid ett otvetydigt bevis på att han ej var nöjd med kyrkans dogmer, och särskilde derpå, att den ortodoxa försoningsläran var i hans ögon ett nonsens.
Vid de prof på en straffande rättfärdighet, hvilka Linné samlat ur sin samtids historia, skonar han icke Upsala-professorerna och naturligtvis allra minst teologerna. Om en professor Ullen berättar Linné sålunda, att »han var den starkaste konsistorialis, som dref alla intriger på det högsta, att ingen kunde honom emotstå».
»Han uppkommer en eftermiddag, efter en disputationskollation, rusig i konsistoriet och angriper Ihre med de förklenligaste termer. Ihre svarar icke ett enda ord, men i nästa konsistorium förklarar sig Ihre, sägande sig icke velat svara senast, emedan U. var beskänkt, och gifver det till protokoll. U. förtryter att han som teolog skulle anklagas hafva varit full och tager häraf alteration, så att han aldrig mer känner sig frisk.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
