Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lejonet och elefanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEJONET OCH ELEFANTEN
Lejonet gick en gång och kände sig alldeles
förtvivlat. Stort var det och skönt och vassa tänder
hade det i käken och vassa klor på fötterna, och det
var starkare än något annat djur. Men det hade ett
fel. Hur väldigt det var, så vart det alldeles förskräckt,
så snart det hörde en tupp gala. Detta gjorde lejonet
så förtvivlat, att det smädade den som skapat det
sålunda och kallade sig sj älvt ett fegt kräk och önskade
sig döden för att få slut på sin skam. Medan det gick
omkring och sörjde på det där sättet, mötte det
elefanten. Det hälsade vänligt på denne och ställde sig och
språkade med honom. Under samtalets gång märkte
det att elefanten hela tiden stod och vickade med
öronen. "Vad är det åt dig?" sporde lejonet, "varför kan
du ej hålla örat stilla en enda minut?" Elefanten
kastade en ängslig blick på en mygga som just for förbi
och svarade: "Ser du det där lilla djuret som surrar
så förskräckligt? Om det lyckas krypa in i
hörselgången på mig, är jag dödens." "A", utropade lejonet,
"vad jag var dum som önskade mig döden! Alltid har
jag det bättre ställt än elefanten. Han är ändå
räddare av sig än jag, ty en tupp är dock för mer än en
mygga."
Man skall aldrig tro sig själv vara den olyckligaste
i världen.
SO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
