S:t Petersburg / 295 (1909) Author: Iwan T. Aminoff - Tema: Russia Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Med nöje, mina herrar», svarar han. »Jag fruktar dock, att här inte
finnes mycket att beskåda.»

Han ringer på en klocka, och en underofficer inträder. Denne får hastigt
några korta, på sak gående befallningar, och är nu vår ciceron inom
logementet.

Det är till ytterligt rent därinne. Man ser, att folket är vandt att
handskas med vatten, ty allt glänser, äfven de med oljefärg bestrukna
väggarna. Sängarna stå väl uppbäddade, med hvita, rena lakan, och
filtarna ligga jämna utan den minsta skrynkla. På kortväggen i ett af
rummen hänger en ikonbild, och framför den en brinnande lampa. Männen
stå ju också döden nära genom sitt farliga yrke.

Materialvagn.

Brandsoldaterna äro kraftiga karlar på 25—40 år.

De se klumpiga ut, men ytan bedrar, ty har man en gång sett dem i
arbete, kan man skrifva ut betyg på deras vighet och framför allt
djärfhet. När vi passera, räta de upp sig i gifaktställning. Man får intrycket
af, att de äro väldisciplinerade. Också rekryteras de ur det bästa
soldatmaterialet i Petersburg, hvilket ej hindrar, att man också värfvar civilt folk.

»Hvarför ha ni inga ungdomar med?» fråga vi.

»De äro inte tillräckligt kallblodiga», svarar vår ciceron. »Hvad vi
vilja ha är folk, som aldrig rusar stad utan att reflektera bara för att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>