Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Studenter, revolutionärer och sekterister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
garanti mot godtycke. Enskilda individer kunna krossas, de stora massorna
däremot ej.
Finnarnes kamp är ett bevis på, att man här hyser mer respekt för ett
motparti, än man är benägen inbilla sig i utlandet.
Vår organisation?
För hvarje parti står naturligtvis en eller flera ledare.
Det värsta är, att partiernas antal ej blott är relativt stort, utan de ha
ej gemensamma intressen i alla punkter. Vi veta mer än väl, att det
ligger i de reaktionäras intresse att söndra oss, ty härigenom beröfvas
vårt anfall den kraft, som ligger i sammanhållningen. Därför måste vi
enas, och följden blir en kompromiss.
Då alla partier nämligen ej kunna få sina program genomförda, måste
afprutningar ske än i ett än i ett annat hänseende. Man beaktar en
del fordringar från dem hvar och sammanföra dem till ett gemensamt
program. Önskligt vore, att detta konsekvent kunde tillämpas, men så
är icke händelsen. Vore man öfverallt begifven på eftergifter för det
allmänna bästa, vore frågan snart löst, men så är tyvärr ej fallet. I
perioder af fara är man mer medgörlig: då lugn råder uppstå
inbördesstrider.
Detta vet regeringen, och man kan häruti spåra en af orsakerna till
den passiva hållning, man iakttager för tillfället.»
Audiatur et altera pars!
Med det gamla latinska ordspråket, som uppmanar en att jämväl höra
motparten, för ögonen uppsöka vi en af reaktionens män för att höra
hans åsikter.
»De revolutionära», säger han, »veta inte hvad de vilja i mångt och
mycket. De skrika på reformer, men då det gäller, veta de ej ens hvad
de vilja begära.
Vi äro inte förstockade nog att tro, att världen kan bestå som den
nu är. Utvecklingen har sina lagar, hvilka man ej kan ostraffadt kränka.
Alltså äro vi principiellt inga motståndare till ett framåtskridande, men vi
vilja reglera det.
Utlandets förhållanden äro inte analoga med våra. En främling dömer
oss gärna efter sina erfarenheter från hemlandet, men det vore lika galet
som att mäta en landsväg med litermått.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
