Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl XIV Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af preussarnes mera framstående krigare — öfver Elbe och dref honom
framför sig till Lybeck, stormade denna stad den 6 nov. (s. 17) och tvang
Blücher att kapitulera. En vid staden befintlig svensk trupp på omkring
2,000 man blef under försöket att på fartyg smyga sig utför Trave-floden
beskjuten och till största delen tillfångatagen — en händelse, märklig
därför att den utgjorde Bernadottes första beröring med svenskarne.
Under det följande fälttåget — mot Ryssland— vann Bernadotte segern
vid Mohrungen i Ostpreussen den 25 jan. 1807. Vid Spanden blef han
den 5 juni sårad af ett skott i nackgropen, hvarför han urståndsattes att
deltaga i de följande krigsoperationerna. Han vårdades några veckor i
Marienburg.
Kort efter freden i Tilsit utnämndes prinsen af Ponte-corvo till
guvernör öfver hansestäderna, den 14 juli 1807. Han hade sitt residens i
Hamburg och skulle bl. a. öfvervaka kontinentalsystemets genomförande
på östersjökusten. Detta system var Napoleons fixa idé och afsåg — utan
hänsyn till däraf uppkommande olägenheter — att undergräfva Englands
makt genom att afspärra den mäktiga östaten från handelsgemenskap med
kontinenten. Prinsen sökte mildra den öfverdrifna tillämpningen af
tull-lagarna och handhade förvaltningen på ett sätt, som tillvann honom
hamburgarnes sympatier.
Österrikes krigsförklaring 1809 förde prinsen å nyo in på stridens
fält. Med den nionde armékåren (sachsarne och en division franska
trupper) gick han i medlet af maj öfver Donau vid Straubing, bemäktigade
sig höjderna vid Linz, dref österrikarne tillbaka ända till Freistadt och
deltog i det s. k. jätteslaget vid Wagram (en by nära Wien den 5-6 juli.
Efter slaget uppstod en formlig brytning mellan Napoleon och Bernadotte,
hvarför denne begärde afsked från sitt befäl.
Det bör här nämnas, att Napoleon och Bernadotte aldrig hyst någon
sympati för hvarandra. Efter statskuppen den 18-19 brumaire år VIII
(9-10 nov. 1799), då Bonaparte tillvällade sig högsta makten, och då
Bernadottes passiva hållning väckte hans förtrytelse, var förhållandet dem
emellan — oaktadt släktskapen — ofta mycket spändt. Bernadottes
afundsmän sträfvade ock att bibehålla ett ständigt missförstånd mellan
honom och kejsaren. Att denne dock gaf honom viktiga uppdrag, så väl
militära som civila, vittnar om, att han hade en hög tanke om prinsens
förmåga och ett behof att använda honom. Anmärkningsvärdt är äfven,
att, så snart Bernadottes verksamhet på en post vunnit en aktningsfull
uppmärksamhet, blef han rappellerad till en annan befattning.
Prinsen begaf sig nu till Paris; men vistelsen där blef af kort
varaktighet. Engelsmännens anfall mot Holland och Belgien kräfde raska
åtgärder, och i kejsarens frånvaro anmodades prinsen af ministerrådet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
