Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 166
CARL XV
Han var en Riddersmand bland ædle Sjæle,
Som elsked Sandhed, haded Løgnens Ord.
Han kunde løfte sig til Skjonhedsriget,
Han kunde digte sig til Storbedrift;
Men Saga melder med en varig Skrift:
Ei efter egen Smiger har han higet.
Hans Hæder var hans tvende Rigers Lykke,
Og Fredens Ax skal Lovens Tavler smykke,
Hvor han har bedre ristet ind sit Træk
End den, der brændte det med Krigerfaklen
I Mindetavlen ind, til Verdens Skræk.
Paa Retfærds Grund stod Thronen uden Vaklen.
Den ]evne Borger blandt sit Folk herh]emme,
Med aabent H|erte for den Ringes Nod
Og gavmild Haand til Miskundhedens Brod.
Et Menneske bag Hermelinens Bremme.
Og derför bor i Folkets Hjerter inde
Med Tak og Ros Kong Carls det ædle Minde.
A Kristiania teater hölls samma dag (den 19 nov.) en vacker fest, vid
hvilken upplästes en prolog af T. Thoresen. Vid universitetets sorgehögtid
talade R. T. Nissen, hvarefter utfördes en kantat, till hvilken J. Moe
författat orden samt L. M. Lindeman musiken, och i hvilken .skalden säger:
Kong Carl er nævnt den Hjcrtcrige:
Han elskede Norges Land
Fra Strand til Strand.
Vor Fjeldviddes hoie Stilhed
Med glittrende Jokelpigge,
Med Vande, som mørke ligge,
Vor Sommerdals klare Mildhed —
Han lod sig derom ei sige,
Han saa det, og lod saa stige
I Billeder frem
Vort herlige Hjem.
Kong Carl er nævnt den Hjertevarme:
Han bredte fra Kongestol sine Arme
Mod Norges Folk.
Hans Skjold er Tolk:
For Ungdoms-Drommen paa Pläden stod
Vel stærke Runer om Kamp og Blod.
Han sletted dem ud for vor Folkelykke,
Han skrev: Med Lov vil jeg Landet bygge.
Ei efter Tykke,
I Skjoldets Aand
Han forte den tyngende gyldne Vaand -—
Det er hans Kongegravs straalende Smykke.
Uppsala universitet firade minnesfesten öfver kung Carl den 29 nov.
å Carolinasalen, hvarvid utfördes en stämningsfull, af J. A. Josephson
komponerad kantat, med ord af C. R. Nyblom. Talet hölls af W. E.
Svedelius. Följande dag försiggick studentkårens sorgefest, hvarvid efter
en inledningssång af J. P. Wallin afsjöngs G. Wennerbergs allvarliga och
storartade Drottdrapa:
Kall på båren i
Konungaborgen
Carl den femtonde
Hvilar.
Dom öfver döde
Nordmannadrotten
Framtid falle med
Oväld.
Man var han.
Kung var han.
Nu vår sorg faller vida.
Sedan E. V. Montan, som höll festtalet, lämnat en skildring af kung
Carls personlighet och redogjort för de viktigare tilldragelserna under
hans regering, framsade C. D. af Wirsén ett i hög grad anslående
versifieradt föredrag, hvilket vi till en del återgifva:
Du sofver, konung Carl, den sista sömnen,
Ej gafs dig hälsans dryck i fjärran land,
Och Sveriges kuster hann du för att dö.
Det fagra Ulriksdal i höstens dimmor
Sig sveper, skylande sin stumma sorg,
Och Fyrisvall, den minnesrika slätten,
Ej skådar mer den konungsliga bild,
Som själf har gått att öka våra minnen;
Ej hörs din stämma mer i Odens lund
Förtroligt blandas med de ungas stämmor. —
Du trifdes här..................
När våren kom med grönska öfver fälten,
Du trädde, själf en vår, i våren ut,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
