Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 168
CARL XV
Och Sveriges ungdom jublade omkring dig.
Och samma ungdom samlar sig i dag
Med florbehängda fanor för att ägna
Ditt vackra minne sorgens vördnadsgärd,
Tv du var vår, hänsofne sveakung!
Ja, du var vår, ty du, som vi, var ung.
Det gifs en kraft, som genomilar världen;
Uti naturens lif den kallas vår
Och manar sippor fram och bräcker isar,
I häfden slår den ut i hjältedåd
Och blommar fram ur skaldens själ i sång.
Den kraften heter ungdom, och du kände
Djupt i din fria själ dess himlaeld,
Och därför slog din puls och brann din själ,
Och därför strödde du på duken bilder,
Och därför sjöng du stormarna till ro.
Ditt rike blomstrade i lugn och lycka,
Och själf du främjade med lust och mod
Den rosenkrönta fridens värf allena.
Din spira blef ett ax, af kärna fullt,
Och åkrar bärgades, och lagar gåfvos,
Och Angurvadel hvilade i skidan.
En gång allena skalf det ädla svärd
Och ville ut till skygd för grannens lada,
Men striden var för ojämn för ditt folk,
Och hög och stark men sörjande i djupet
Du stötte klingan ned tillbaka tankfullt,
Eör statens kraf besegrande dig själf.
Dock detta vemod såg ej världens öga,
Hon såg allena nöjets röda rosor
Men visste ej, att skymmande de täckte
En rand af kval i Nornans kungaväf.
Och åren gingo, frodefreden rådde,
Och landet danade sig om i stillhet
Förutan hvälfningar och utan våld.
De gamla former gåfvo plats åt nya,
Och riket ändrade sitt forna skick.
Du följde troget, hvad din Fylgja sade,
Du lyssnade på folkets trägna böner,
Och tidens genius gick i ro sin gång.
Med vördnad såg du på den fällda eken,
Den väldiga, som skuggat våra fäder,
Men såg med hopp på telningen, som växte
Ur odaljorden upp för nya släkten.
Så stod du aktande på dagens tecken,
Till lynnet kraftig och ändå så vek
Och redo så till allvar som till lek
Men ej till våld och allra minst till svek.
Så värnade du om ditt land med lag
Din korta, solbelysta lefnadsdag,
Du, som i ro hos höge fäder hvilar.
Sof ljuft, o konung! Sångens tärna ilar
Med varma tårar och med tvsta fjät
Till kungagrafvarna med svärd och lansar
Och böjer knä och ägnar sina kransar
At dödens och åt kronans majestät.
Bland alla blommor ger hon främst en lilja
Så silfverhvit som urdarbrunnen våg:
Den liljan är en bild af flärdfri håg,
Af svekfritt sinne och af ädel vilja!
Hon skimrar mildt och bär ej tornets tagg,
Din ande lik, som aldrig kände agg,
Men ljuft hon stänks af tacksamhetens dagg
Och hviftar renande försoning öfver
Hvart jordiskt fel, som himlens nåd behöfver.
Lunds universitets sorgefest hölls äfvenledes den 29 nov. Sedan
första kören af sorgkantaten sjungits, komponerad af W. T. Gnosspelius
till text af H. Hallbäck, gaf C. T. Odhner i ett vältaligt föredrag en bild
af konung Carl såsom regent och människa. Till de församlade utdelades
verser, författade af B. G. Göransson.
Bland de sorgekväden, som ägnades den femtonde Carls minne, synas
oss, utom de här ofvan anförda, följande böra meddelas i sin egenskap
af goda poetiska karakteristiker:
Vår dystra aning
Blef sanning tung:
Du kom ej åter
Med hälsans gåfva;
Carl XV.
Af
F. Hedberg.
Du kom att sofva
Den sista sömnen,
Och folket gråter
Sin raske kung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
