Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 }6
oscar ii
den 9 juni sitt beslut vara lag. Striden mellan regering och
representation var till det yttersta tillspetsad, och sedan 1882 års stortingsval
gått regeringen afgjordt emot, tillgrep majoriteten under sin ledare Joh.
Sverdrup riksrättens skarpa vapen». Efter en partisk statsprocess 1883-84
fällde riksrätten F. Stängs efterträdare K. A. Selmer jämte öfriga
medlemmar af ministären för rådslag mot Norges grundlov (den 27 febr.).
Konungen, som lifligt protesterat mot hela denna procedur, lät Selmer
på hans egen begäran afträda och uppdrog slutligen åt Joh. Sverdrup att
bilda ett nytt (vänster-)kabinett men på ett från riksrätten afvikande
program, som formellt räddade det kungliga prerogativet. Ett nytt
stortingsbeslut om statsrådets tillträde till stortinget sanktionerades af konungen
utan villkor, men mars-juni-beslutet blef hvarken uppläst i stortinget eller
infördt i Norges lagsamling.
Den Sverdrupska ministären lyckades blott en kort tid bibehålla
vänsterpartiets förtroende. Den genomdref lagar om rösträttens
utsträckning, om värnplikten och härordningen samt om jurys införande i
lagskipningen, men med lagförslaget om kyrko- och skolväsendets ordnande
började en schism inom vänstern, som blef allt skarpare med radikalismens
tilltagande och slutade med att drifva Sverdrup från makten. Högern var
nu stortingets relativt starkaste parti, och dess ledare E. Stäng ställdes
den 12 juli 1889 i spetsen för en moderat högerministär.
Denna ärfde efter den föregående den unionella frågan om
utrikesministersämbetet. Då riksdagen 1885 bestämt, att den svenske
statsministern skulle vara en af de tvenne statsråd, hvilka utom den gemensamme
(svenske) utrikesministern deltaga i den s. k. ministeriella konseljen (den
mindre konselj, som utgör konungens råd i de diplomatiska
angelägenheterna), gjorde norrmännen anspråk på delaktighet däruti för ett lika antal
norska statsråd. Men underhandlingarna härom, som voro på god väg,
afbrötos 1886, emedan från norsk sida framställdes ett nytt kraf, nämligen
att den gemensamme utrikesministern äfven skulle kunna vara norrman,
hvaremot dåvarande svenska regering yrkade, att hans i riksakten
förutsatta svenska nationalitet skulle tydligt utsägas. Den Stangska ministären
lyckades i början af 1891 med den svenska afsluta en kompromiss enligt
den princip, att utrikesministerns nationalitet icke skulle i riksakten
omnämnas med direktare ordalag än förut (alltså en eventualitet lämnas
öppen för framtida öfverenskommelse), medan den ministeriella konseljen
skulle bestå af lika många svenska och norska statsråd. Men den norska
vänstern såg häruti endast svaghet och efterlåtenhet gent emot
-storsvensken och störtade genom en motiverad dagordning det Stangska
kabinettet, hvarefter J. Steen bildade en vänsterministär af rena
radikaler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
