Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ned af en oöfvad penna, ord, hvilkas värme afstån-
det kyler af, ord, som . .
— Nåväl, jag begär icke tack, icke uppoffring,
må han lefva lycklig och nöjd, skapa stora värk
och gjuta glans öfver sitt namn och sitt land! Jag
och Ojamaa, vi ha gjort vårt. Nu är vår tid
ute. Ingen, hör du, ingen får i detta nu störa
honom i hans arbete! Sedan — och hon sjönk
samman, tårar stego i hennes ögon, hon tryckte
handen mot sitt hjärta, — sedan, hviskade hon
än en gång, — när segern är vunnen...!
Och segern blef vunnen, och fru Martha dog
som en triumfator, just när allt vunnits som kunde
vinnas, när ärans och ryktets lager stod frisk och
doftande i sin skönaste fägring. Hon begrofs i
den lilla, mer än anspråkslösa landtliga
kyrkogården. På hennes graf sades icke inånga ord mer
än handboken anbefaller och inga blommor lades
på kullen, ty våren hade ännu icke klädt
marken i grönt. När det sista spadtaget kastades på
hennes graf, sade prosten mera som for sig själf:
— „Hon hette Martha, men hon var en Maria. Hon
sökte de ting som ofvanefter äro. Hon såg dem
borta, längst borta i blånande fjärran, men hon
tröttnade icke i kampen: för dem gaf hon sitt lif
och för dem gick hon i döden!
* *
♦
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
