Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Herr grefve, skona Almandine, ropade
Helena Nikolajewna efter de bortilande.
Martinoff sade sakta och leende:
— Erik Alexandrowitsch, behåll din plats;
unge Petroff plågar Helena Nikolajewna med sin
stora, olidliga, entusiastiska kärlek.
Helena Nikolajewna hörde till dessa
lyckliga, på hvilka naturen slösat sina mest vinnande
gåfvor. Skön och ung, ägde hon en hjärtats
värme, som rann upp ur hennes godhet. Alt
hvad hon sade och gjorde, utgick ur ett
oreflek-teradt begär att vara god i ordets stora
bemärkelse. Naturlig och enkel, fri från koketteri som
ryssinnan af familj är, hade hon därtill en
sällsynt sympatisk röst, som gaf hennes ord, äfven
de obetydligaste, ytterligare ett vinnande tillägg.
Med vänlig frihet tog hon fröken Hannas
hand, trykte den och sade:
— Jag är så tacksam, min fröken, att ni
kom med till denna fest. Måtte blott alt gå väL
Min Almandine är i år med för första gången.
— Ni tyckes älska Almandine?
— Ja, det gör jag, mitt hjärta slites
mellan Almandine och min musik. Ser ni, tilläde
hon leende, jag har kosackblod i mina ådror —
musik och hästar, mitt piano och min Almandine.
Ett präktigt djur, väl mycket nervös. Lilla No-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
