Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hvad dessa människor dock måste vara
lyckliga i jämförelse med oss, sade Helena
Ni-kolajewna med ett vekt och allvarligt tonfall
och såg med ett smekande uttryck i sina ögon
på Horn.
Denne kände, att det band, som plötsligt
binder tvänne lefvande väsen tillsamman, redan
omslingrat honom.
— Tror ni det, sade han, egentligen för
att säga något och för att få henne att yttra sig,
att tala. Och det var icke svårt, hon var
tillgänglig och enkel. Horn kom att tänka på en
utslagen ros, som för julidagens sol och värme
öppnar sina doftande kalkblad för att åter sluta
sig i nattens stärkande kyla.
Ja hon trodde det, hon trodde att lyckan
stod att finna, där hon aldrig kunnat söka
den, i ett hem. Hennes mor var död för länge
sedan, hon hade uppfostrats i ett
klosterpensionat, och hennes far var så långt hon mindes
sjuk, hon hade intet hem.
— Helena Nikolajewna, ni är lika förnuftig
som god och lika god som ni är skön.
— Åh, herr öfverste, sade Helena
Nikolajewna leende, ni kommer från blomsterspråkets,
poesins och de glödande ordens fädernesland, från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
