Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
främling . . . och hon dolde sina ögon i
näsduken, en snyftning höjde hennes axlar och bröst.
Ni vet det, säg mig det! Det kan icke vara
för tants skull — om hon är litet löjlig, så har
hon dock ett hjärta af guld, icke för honom
därborta — och hon pekade mot slottet.
Horn kunde icke behärska sig. Han tog
med halft våld den lilla af tårar våta handen,
kyste den och hviskade ord, varma och ömma
ord, som kommo ur djupet af hans hjärta. Då
han uttalat dem, viste han icke själf, hvad han
sagt och huru mycket han lofvat. Hans hjärta
rann öfver och smalt ned som vax vid de stora
ordens glöd, vid blicken från dessa milda och
dock så brännande ögon. Helena Nikolajewna
log mellan tårar, såg på honom, rodnade, slog
ned sina ögon, såg åter upp, och ett lyckligt
leende spred sig öfver det nyss så sorgsna anletet.
Förvånad, likasom domnad steg hon upp.
öfver-sten höll alt ännu hennes hand; i detsamma sjöng
en stare sina mjuka och milda flöjttoner där uppe
i linden. Nu vaknade hon ur sin förtrollning,
drog handen till sig * och sprang snabb som en
hind ut ur bersån. Hon hörde endast, huru
Horn hviskade till henne ett snabt: i morgon, jag
kommer i morgon. Då hon hann till slottets
stora kvarns tenstrappa, vände hon sig hastigt om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
