Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öster strålade i guldgult. Lätta blåhvita och
mjölkhvita moln bildade uppe mot zenit som ett
mönster i emalj på gyllene grund. Helena
blikkade ut och såg, att hon med ångans
stormande fart for hän mot morgonens gyllene ljus.
Och midt i detta ljus stucko borta vid
horisonten hundrade sinom hundrade kyrkotorn och
krenelerade murar upp i en praktfull, djup
ultramarinfärg. Hon blickade tillbaka; där dröjde
ännu det flyende mörkret med sina tunga
bly-fargade dimmor. Och där ute flögo öfver den
tysta slätten stararna i skaror och det unga gräset
sköt upp ljusgrönt, vårfriskt. Den gränslösa slätten
lät henne för första gången sedan ett år blicka
öfver stora vidder. Här stängdes icke hennes
blick af den mörka furuskogen, af klippor och
nakna hällar. Hon drog djupt efter andan.
— Luft, luft och ljus, sade hon, och en fin
rodnad af glädje rann upp på hennes kinder.
Hennes ögon lyste af vårens unga lycka. Ack,
om Erik vore här! — Men hvartill tjänade det,
att hon reste mot morgonrodnadens land från
köld och snö, när han, den bäste bland
människor, den ende hon älskat, som tagit henne med
stormens fart och kärlekens hela glöd, icke fans
här. Hvartill tjänade det, hon var dock ensam.
Och hon brast åter ut i gråt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
