Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som randades, var förlasten af den bepröfvade
statsmannen oersättlig.
Erik Horn kände, att nu skulle där komma
en uppgörelsens stund mellan honom och hans
syster. De voro ensamma i hemmet. Helena
var borta, ingen skulle störa dem, intet
distrahera dem, han kunde icke nu — som ofta förut
— med ett skämt undvika eller slå bort, hvad
hon sade, ty dödens allvar låg öfver hela huset.
Han valde den klokaste utvägen, det som han
icke kunde undvika, sökte han upp.
Det var dagen efter den gamles död. Höst
stormarna hade lagt sig i ro, ännu en gång ville
solen visa sin makt. Dess gyllene ljus höljde
öfver de blodröda lönn- och aspbladen, öfver
björkarnas ljusgula löfvärk. Luften var varm och
stilla. Sträckfåglarna hade kommit och hoppade
ifrigt sökande mellan trädens grenar. En återglans
af sommarens prakt, mild och vemodig, låg
öfver naturen. Inne i det stora, trefna förmaket
sutto syskonen vid gamla bref och handlingar.
Den döende dagen kastade ett dröjande sken in
i rummet.
— Hanna, sade Erik vänligt — du har icke
varit god på mig alt sedan mitt giftermål, låt oss
nu blifva vänner . . .
Hos Hanna vaknade upp alt, hvad hon burit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
