Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, svarar Helena och slår armarna
kring Eriks hals, jag riktigt sörjer öfver, att han
icke liknar min vackre, ståtlige Erik. Och när
Helena nu slog upp sina ögon mot honom med
en ljuf, dröjande blick, som i sin tindrande
klarhet lyste omkring öfver alt som omgaf henne,
då kunde han icke mera tvifla, icke tveka. Hans
plågsamma oro vek med ens, han såg det, han
kände det: hon älskade honom, endast honom.
Och lyckliga och glada gå de båda in till sig.
— Ah, ändtligen för oss, säger Helena, för
oss! Utanför des3a murar, som omgifva oss,
finnas mörkret, vårkylan, den sofvande jorden,
stjärnhimlen. Här inne är det ljust, varmt och ljuft.
Jag sitter hos dig, lutar mitt hufvud mot din
axel, och i denna tystnad smekande ljufva löjen,
kärleksfulla blickar, som tränga in i hjärtats
fördolda djup, skönhet och manlig kraft, mer än
ord, mer än vox humana är gifvet att tolka. Jag
lyssnar till dina pulsars slag, ditt löje födes på
mitt anlete, innan det lyser upp dina drag. Dina
tankar äro mina tankar, som tvänne vingar hos
samma fågel bära de upp mot himlen, hvad vi
känna bäst och skönast.
Och Helena har så mycket att berätta och
fråga om, kvällen flyr och natten kommer och
alt räcker hennes tal och hennes frågor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
