Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för hegelianismen med undantag af Dostojewski
— och om han är en ledande ande är
tvifvel-aktigt, det väger i den stund som är. Den
hegelianska filosofin har i Ryssland tvänne
motsatta poler att uppvisa, slavofilismen och vännerna
af den västerländska kulturen. Helena
Nikola-jewna var till följd af uppfostran, en stark och varm
uppfattning af den ryska slättlandsnaturen, genom
Marfas sånger och sagor, af sig själf fiendtligt
stämd mot den senare riktningen. Till den förra
anslöt hon sig icke häller, detta af kärlek till sin
man, af undseende för hans ställning. Hon kom
därför i de djuptgående frågorna — och vid dem
snuddade hon ständigt — att spela den stummas
roll. Men yttrade hon sig icke med ord, blef
genom omständigheternas makt, omständigheter dem
hon själf bidrog att skapa, genom sympatiernas
styrka hela hennes lif som vägvisarens: den säger
intet, men den pekar ständigt åt samma håll.
Stillastående i det andliga är möjligt endast om
det är momentant, som en hvilopunkt, en ansats:
där denna hvila onaturligt förlänges, följer andlig
tillbakagång. Så gick det med Helena. Från
altruismens upphöjda lära, som ligger djupast
förborgad i hegelianismen, föll hon till den egoism,
som så ofta blir de öfversta tiotusendens förban-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
