Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Är här något rum ledigt?“
“Nej.“
Då bar det af i smått lunk öfver Norrbro. “På
hotellerna i staden måtte det väl finnas rum“, tänkte
vår husville vän, “det vore väl tusan annars.“ Men
till hvilket ställe han än kom, svarades det honom, att
alla rummen voro fulla af resande. Då började Arvid
känna det kusligt och otrefligt, slog upp rockkragen och
gick med långsamma steg mot Norr igen. Då han
passerade Norrbro fick han åtskilliga ämnen till
betraktelser. Han tänkte, under det han stod och såg på
slottet, detta arkitektoniska mästerverk: “Hur mycket
friare och ståtligare skulle det inte ta sig ut om
bazaren och kongl. stallet voro borta! Hvarför skulle dessa
vanprydande hus finnas i hjertat af Stockholm, och just
på den plats, som enligt allas utsago skulle bli en af
de skönaste i Europa, om den blefve fri från de rucklen,
som nu belamra Helgeandsholmen. Skulle inte
hufvudstadens styresmän, desse vise fäder, som anse att allt
hvad de göra är ganska godt, också en gång finna, att
Helgeandsholmen borde göras fri?“
Det fanns ingen, som i detta ögonblick kunde
besvara hans fråga, men i stället uppdök ett annat ämne
bredvid ynglingen, och det i form af en i trasor klädd
man, som räckte ut handen, i det han med snörflande
ton sade:
“Söta herre, ge mig en slant till nattqvarter!“
Arvid studsade. Mannens utmärglade ansigte kom
honom att rysa, och ordet “nattqvarter“, att påminna
honom om hans egen belägenhet.
“Ja, min vän“, svarade ynglingen, “jag är af egen
försumlighet i samma ställning som du. Men, se här
har du tjugufem öre. Skaffa dig nu tak öfver hufvudet,
om du får det för de här styfrarne.“
För hälften, herre“, sade karlen och slet mössan
af hufvudet, som var nästan helt och hållet kalt. “Det
andra ska’ vara till ett par supar i morgon bittida. Nu kan
jag då ändteligen få värma upp mig. Hu-u-u! Tack
herre!“
Och med dessa ord kilade mannen i väg åt Norr,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
