Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
der upptäcka en här af tankar, hvilka blixtsnabbt
korsade hvarandra, och hade sina olika uttryck i blickarne.
Än såg hon verkligt förnöjd ut, än lägrade sig ett
dystert moln på hennes hvita panna, än skymdes ögonens
glänsande oval af en fuktig dimma. Hade hon måhända
någon hjertesorg, denna vackra flicka?
Arthur, som förstulet under hela vägen från
hemmet betraktat systern, nämnde ingenting förrän de
kommo utanför slussen. Då kunde han icke tiga längre.
“Du längtar efter att få träffa Arvid Herner“, sade
han, och betraktade Ellen med forskande och på samma
gång leende blickar.
Ellens rodnad var ett tillräckligt talande svar på
broderns tvära fråga. Utan att hon sjelf kunde göra
sig reda för orsaken fällde hon skyndsamt ned den
ljusblå slöjan. Förargliga rodnad, som sqvallrar om en
blyg flickas ljufvaste tankar.
“Jag väntar honom hvarje dag till Stockholm“,
fortfor Arthur och såg leende på systern. “I sitt sista
bref skref han, att han förmodligen kommer hit som till
i dag. I Upsala trifves han ej, och hade han inte
modren der, skulle han genast vända om till oss. Känner
du orsaken dertill?“
“Stygge Arthur“, hviskade Ellen och slog brodern
lätt på armen, “hvarför ska’ du så förarga mig!“
“Förargar jag dig med att tala om Arvid?“ var
broderns korta fråga.
Ellen blef honom svaret skyldig.
“Du tiger“, fortfor Arthur. “Således ger du mig
rättighet att vidare tala om honom, eller hur?“
Ett knappt hörbart ja undslapp den unga flickans
läppar.
Arthur fortsatte:
Ingen har väl lidit så till kroppen, som Arvid.
Hur nära grafven var han inte! Ack, om han gått bort,
till hvem skulle jag då haft förtroende! Men hans starka
oförderfvade natur i förening med läkarens omsorger
räddade honom. Det var ett rysligt slag han fick! Och
hans stackars mor se’n! Hur djupt sörjde hon ej! Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
