- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
65

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

går åt dig. Du har inte varit dig lik ända sedan i
höstas.“

Hvad föräldrar ibland äro kortsynta. Många
behöfva ljus och lykta, för att se hvad som ligger i öppen
dag. Andra deremot se det genast. Kamrer Henriksson
tillhörde det förra slaget, hans maka det andra.
Qvinnan ser också, hvad känslorna vidkommer, vida längre
än mannen. Modren visste om att Ellen hade tycke för
Arvid. Hon visste också, att de unga icke förklarat sig
för hvarandra. Men hon teg för mannen, ty Ellen hade
så innerligt bedt henne derom. Den andre, som visste
af hennes kärlek, var Arthur! Han hade satt an systern
med hela sin öfvertalningsförmåga, och när hon slutligen
märkte, att det icke skulle tjena till någonting att neka,
“bekände hon kort“. Det var icke af rädsla, som hon
ville att fadren tills vidare skulle vara i okunnighet om
hennes känslor; det var fastmer af en viss
grannlagenhet, ty hon visste att fadren i förstone skulle banna
henne.

Plötsligt utropade Arthur, i det han reste sig upp:

“Nå men, se der ha vi ju Arvid Herner!“

Vid detta utrop vände fadren och modren sina ögon
åt det utpekade hållet. Ellen deremot ryckte hastigt
upp sin näsduk och lät den falla till marken. Arthur såg
finten. Han såg också den skära och vackra rodnad, som
spred sig öfver systerns kinder, och ett godt leende spelade
kring hans läppar. Då herr och och fru Henriksson
omsider vände sina blickar från Arvid, som blifvit dem
varse och nalkades med stora steg, satt Ellen upprätt
utan den minsta förlägenhet. Qvinnan har en sällspord
förmåga att kunna fort beherrska sig, och Ellen hade
äfven denna gåfva i rikt mått. Med undantag af den
varmare stråle, som låg i blicken, när den fästes på den
bugande Arvid, kunde ingen upptäcka hennes rörelse.

“Välkommen till Stockholm igen, herr Herner“,
sade hon i fullkomligt otvungen ton, då hon räckte
ynglingen handen. “Jag vill tro, att ni haft en treflig
termin i Upsala.“

Arvid blef svaret skyldig, men den blick han gaf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 13 23:40:13 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ajoaherner/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free