- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
71

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kaptenen, “en idée, som ska’ krossa den fördömde
bokmalen.“

“Godt, godt“, svarade kaptenen. “Sätt den i
verket då.“

“Hör du, flicka“, fortfor löjtnanten och förde
qvinnan åter upp på Norrbro, “vill du lyda mina
befallningar, så ska’ det inte fattas dig pengar?“

Den olyckliga qvinnans ansigte ljusnade betydligt
då hon svarade:

“Ja, det vill jag.“

“Nåväl, visa oss då vägen till ditt hem, der ska’
du få veta allt.“

“Men, jag bor inte ensam“, svarade qvinnan med
en skygg blick.

“Hos hvem bor du då?“

“Hos min syster.“

“Bah, då gör det ingenting. Framåt marsch!“

“Här är det“, sade ändteligen qvinnan, då hon vek
af ifrån Vesterlånggatan och stannade utanför ett mörkt
och till sitt yttre otrefligt hus i * gränden. Dörren var
liten och derinne gapade mot våra nattvandrare ett
beckmörkt hål, som gjorde att de kände sig illa till mods.
Hvem kunde veta, om icke der innanför lurade något
försåt!

“Har du ingenting att lysa oss med“, sade
löjtnanten tvekande.

“Att lysa herrarne med“, inföll qvinnan i en
lindrigt gäckande ton, som helt och hållet undgick våra
militärer. “Ljus kostar penningar och sådana ha vi inte
att spilla bort. Men, tag mig i hand, så ska’ det nog
bli bra.“

Löjtnanten hörsammade kallelsen och kaptenen höll
sig tätt efter honom. Sakta började derpå tåget skrida
uppför den smala och krokiga trappan.

“Aj“, skrek löjtnanten till när de voro på halfva
vägen, “inte kunde jag veta af den här fördömda kroken.“

Ett svagt fnissande hördes från qvinnans läppar.

“Ä’ vi inte uppe ännu?“

“Genast.“

Några ögonblick derefter bultade hon sakta på en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 13 23:40:13 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ajoaherner/0073.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free