- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
74

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tycker jag. Malin ska’ betala en ’krischa’ och femtio
öre om dagen, annars vräker jag ut henne. Syster sa’
ni! Ha, ha, ha! Den der min syster! Ha, ha, ha!“

Vid dessa ord satte den vedervärdiga qvinnan
buteljen åter för munnen och tömde den. Hon försökte att
vidare utösa ovett öfver den yngres hufvud, men ruset
betog henne målet och med ett tungt stönande föll hon
ned bredvid spiseln.

“Bry er inte om henne; hon må gerna ligga der
hon ligger“, sade den unga flickan, då kaptenen steg
upp. “Hon har rätt, ty utan henne skulle jag frusit
ihjäl i vinter. Jag är henne tack skyldig, och skyldig
henne pengar också.“

Löjtnanten ryste då han såg denna bild af eländet.
Han vexlade en hastig blick med kaptenen, som
uttryckte sin afsky medelst ihållande grimacer, och
återtog derpå sin diktamen, hvarvid han äfven tillsåg att
stafningen blef korrekt. När det ändteligen var slut,
inlade han den lilla biljetten i annotationsboken, tog
fram ett kuvert och lät flickan skrifva adress på
detsamma.

“Der har du för besväret“, sade han och lade en
femma på bordet, samt tog sin hatt. “Du är väl nöjd?“

“Tack, tack“, stammade flickan och höll sedeln
mot ljuset, “men, men — —.“

“Hvad för men?“

“Tag den här tillbaka och gif mig lösa sedlar i
stället.“

“Hvarför det?“

“Jo se, när hon vaknar“, och med dessa ord kastade
hon en rädd blick på sin snarkande värdinna, “tar hon
alltsammans och jag får ingenting.“

Löjtnanten villfor hennes begäran, och då han var
i beredskap att gå, sade han:

“Skulle du vilja komma ifrån det här nästet?“

“Nej“, svarade hon med bestämd röst. “För det första
har jag gått för långt för att någon skulle vilja anta
mig, och för det andra — så — törs jag inte för henne,
— — hon skulle slå ihjäl mig — och —.“

“Fan anamme dej, din slyna“, skrek i detsamma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 13 23:40:13 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ajoaherner/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free