Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Tala inte vidare om den karlen“, afbröt Arthur.
“Nog ha vi andra och vida bättre ämnen att afhandla,
än det der. Till exempel, har du ännu talat om för
Ellen ditt äfventyr i hyrvagnen i fjol?“
“Ja, bevars, och jag har inte sett henne skratta
så hjertligt på länge.“
“Det tror jag nog, ty det äfventyret var af den
pikantaste natur. Men“, fortfor talaren häftigare och
pekade utåt Mynttorget, till hvars början de nu
kommit, “der kommer en qvinna springande allt hvad hon
orkar! Hvem kan det vara!“
“En stackare, som är förföljd af något
stockholmslejon af den finaste gräddan“, sade Arvid, under det ett
medlidsamt löje spelade på hans läppar.
Qvinnan, som, efter hvad de båda vandrarne kunde
se då hon sprang förbi en gaslykta, var ganska ung,
tog hvarken vägen åt Stadssmedjegatan eller Myntgatan,
utan skyndade i stället så fort hon orkade utför
trappan vid det så kallade Mynthuset.
“Det står aldrig rätt till med henne“, utbrast
Arthur och skyndade efter. “Man springer gerna inte den
vägen för roskull.“
De båda ynglingarne sprungo efter och upphunno
qvinnan straxt nedanför trappan.
“Släpp mig, släpp mig“, skrek hon då Arthur grep
henne i armen. “Har jag inte rättighet att sjelf göra
med mitt lif hvad jag vill. Släpp mig! Visst är det
kallt der nere“, och vid dessa ord pekade hon med en
förvirrad uppsyn på Mälarens svarta böljor, “men det
är ändå bättre der, än att frysa ihjäl i skogen. Släpp
mig!“
Vid dessa ord gjorde hon häftiga försök att rycka
sig lös, men Arthur fasthöll henne säkert.
“Hvilken är orsaken till ditt förtviflade försök,
flicka“, sade Arvid. “Du som är ung, bör väl älska
lifvet?“
“Ha, ha, ha!“ skrattade flickan, som icke var
någon annan än brefskrifverskan från *gränden. “Jag älska
lifvet! Så ni hånar mig. Då jag inte kan betala en
riksdaler och femtio öre om dagen för ett kyffe, godt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
