Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att äta mer än ett mål mat i veckan, och som breder
ut sig med den rotvälska, som han kallar latin, hvad
är han annat än en ömklighet, som hvarje man bör
skratta sig förderfvad åt. Nej, utropade han med höjd
stämma, här måste blifva annat af, ty jag . . .
En svag knackning på dörren afbröt hans mening.
Men som det var Ingels vana, att alltid låta sina kunder
knacka två gånger, emedan han hört att det skulle
vara förnämt, brydde han sig ej om att öppna.
Den andra knackningen, som var hårdare och
förrådde en viss otålighet, lät ej vänta på sig många
sekunder, och nu ändtligen ropade Ingel Green sitt:
— Stig in!
Dörren hade ej hunnit öppnas mer än till hälften
då Ingel, som trodde sig se en vålnad, ryggade några
steg tillbaka och utropade:
— Bryngel!
Den af regn drypande figuren stängde dörren efter
sig, skakade på kroppen som en våt hund, stampade
ogeneradt i golfvet så att smutsen och regnvattnet
stänkte vida omkring och sade derpå:
— På dagen töres jag ej ännu visa mig här.
Derför kommer jag med mörkret, och att jag ser ut
som jag gör, det rår jag ej för, ty jag har farit
lång väg.
— Du är hungrig och trött, Bryngel. Mat och
hvila skall du få.
— Inte ännu, utbrast Bryngel och motade Ingel
då han närmade sig dörren. Vi ha’ nu vigtigare
saker att tala om.
— Nå, så tala då!
— Men, inföll Bryngel, som antagligen ångrade
att han ej lät Ingel gå efter förfriskningar, nog känner
jag på mig, att en sup skulle krya upp mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
