Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag tog mig genast permission, och nu är jag här», slutade han, under det han räckte den gamle knekten sin hand. »Jag har fullgjort min fars sista önskan och kan nu vara nöjd. Låt mig nu få höra er historia, som säkerligen är mera omväxlande än min.»
»Underliga hvälfvas våra öden», sade veteranen, under det han ödmjukt böjde hufvudet. »Efter ankomsten till Sverige hade jag ganska många motgångar att genomkämpa, när de små besparingar, som jag kunnat göra i Archangel, slutligen voro sin kos. Just samma år, som ryssarne härjade våra kuster, och då eder far var med, fick jag fullmakt som löjtnant och ett arvode bestående af två hela soldatlöner.»
»Det var inte mycket för en man, som kämpat och försakat så som ni», inföll Michaël Livinoff.
»Nej, sannerligen inte mycket. Knappt någonting», menade Aina suckande.
»Men jag var nöjd ändå», sade Gutofsky. »Den, som tillbragt hela sitt lif i öfverflöd, vet sannerligen ej, huru lätt det går för sig att vara nöjd med litet. Nödvändigheten tvingar en, och nödvändigheten är onekligen den bästa läromästare som finnes. Men, ni dricker ej herr Livinoff. En skål för eder lycka på den bana ni valt!»
Med en lätt, men vänlig bugning på det täcka hufvudet stötte Aina sitt glas tillhopa med Michaëls. All den trumpenhet, som förut gjort hennes utseende mindre behagligt, då hon första gången fick höra Livinoffs namn, var nu försvunnen.
»För ungefär fyrtiotvå år sedan», fortfor veteranen, »kom Sverige åter i krig med Ryssland. Det var 1742 under det Fredrik I var regerande konung i Sverige. Aldrig, om jag än lefde många hundra år, ett hundra har jag snart uppnått», fortfor han leende, »skulle jag kunna glömma dessa partier, som benämndes Hattar och Mössor. Under förevändning att vilja fäderneslandet väl stodo de kifvande mot hvarandra som tvenne tuppar, och bidrogo i sin förblindelse till ingenting annat än att draga landet, utarmadt af nöd, ännu närmare branten af sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
