Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lopp utåt sjön, der han slutligen störtade ned i
en förrädisk vak och drunknade.
Inklämda mellan danskarne kunde Seaton
och fänriken till slut icke röra armarne, utan togos
till fånga.
»Det här var en sämre affär,» utbrast Seaton,
då han måste lemna sin värja till Rosenkrandz,
»och med er klockardotter, fänrik, gär
det — — —-.»
»Se, se, der borta,» af bröt fänriken hviskande.
»Ät Vittsjö till! Hvad tror ni det är
som rör sig der borta i skogsbrynet?»
Hvad det var, det fingo danskarne snart erfara.
ty innan de visste ordet af, hade de en
mörk linie svenska ryttare öfver sig, linien anfördes
af ingen mer och ingen mindre, än Gustaf
II Adolf i egen person. Rollerna voro nu förbytta.
Seaton och Stålhane befriades i en handvändning,
och länge dröjde det icke förrän Rosenkrandz
i spetsen för sin sprängda och ansenligt
sammansmälta trupp hals öfver hufvud flydde
söderut.
»Så har jag er nu tillbaka, min tappre vän,»
sade Gustaf Adolf och räckte hjertligt Seaton
handen. »Och er också, fänrik Stålhane. Men,»
fortfor han och betraktade leende den sistnämde,
»mig tillkommer egentligen inte första äran af
att hafva räddat eder.»
»Hur så?» menade både öfversten och fänriken
på samma gång.
»Historien är i korthet denna,» inföll konungen.
»Jag satt just vid frukostbordet, då jag fick
höra en qvinna, som bestämdt ville in till mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
