Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då konungen återkom från sitt ströftåg med
de båda räddade officerarne, stod klockarens
vackra Anna i dörren till fadrens stuga. Hon
kände icke hur den ganska skarpa kölden allt
mer och mer stelnade hennes lemmar, ty hon
hade endast öga för den återvändande truppen.
»Är han med kanske?» tänkte hon och lade
ena handen på det hårdt bultande hjertat. »Då
konungen återvände, syntes han ej till. Gud, kanske
han är — — —.»
»Anna,» hviskade i detsamma en manlig
stämma bredvid henne, och då hon bestört vände
sig åt sidan, möttes hon af Konrad Stålhanes
blickar.
Fänriken, som redan på afstånd blifvit henne
varse och anade att det var efter honom som
hon spejade, ville göra henne en öfverraskning,
skilj de sig derför från truppen och tog en omväg
fram till den lilla klockaregården. Putset
lyckades.
»Oh, så rädd jag blef,» pustade den unga
flickan och lade sin hand i Konrads. »Du skrämde
mig så — — —.»
»Det var meningen det, kära Anna lilla,»
afbröt fänriken, »men nu kommer jag för att
tacka dig för min och öfverste Seatons
räddning.»
»Hur så,» inföll Anna, »ha ni varit i någon
fara?» Och vid denna fråga uttryckte hennes
täcka anlete den största oro.
Konrad omtalade derpå sin och öfverste Seatons
förtviflade strid med Holger Rosenkrandz,
och slutade med dessa ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
