Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historien om trafvaren Jalo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans svarta fäll sken blank som siden. När
man såg honom från sidan, tecknade sig
mörkare och ljusare ringar på hans kors och
länd. En sådan svans och man han hade,
yppig och vågig! Hans hofvar voro som
smidda af stål; hans bringa rymde luft som
en bälg. Ögon hade han som en hafsörn.
Han såg icke blott långt; han såg i dimma,
i snöyra och mörker. Dock, förmer än hans
skönhet och formfägring var hans själ sadel.
, Han var stolt. Ett piskrapp var en skymf,
som kunde bringa honom utom sig. Han
var foglig, ehuru stark, han var smeksam,
ehuru yster. Och ett sådant tacksamt hjerta
han hade! Han strök sin varma,
sammetslena nos längs Kristians arm, hvar gång
denne gaf honom salt och bröd, hafre eller
en sockerbit. Det djuret var bättre än
mången menniska, bestämdt bättre än hans
olydiga dotter och otacksamma svärson. Hade
någon sett honom skygga? Nej, inte för
sjelfva fan! Hade han någonsin snubblat?
Aldrig, icke i den värsta utförsbacke. Sådan
var Jalo, det utmärktaste djur inom
Finlands landamären. Knapt fans ens i Eyss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
