Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historien om trafvaren Jalo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att se den alla dagar och icke kunna nalkas
den, det var ändock värre. Alt hvad Jegor
hittade på för att i Kristians närvaro skryta
med hästen och pina honom, det gjorde han
samvetsgrant. Alla slag han själf uppburit
gaf han igen åt Jalo. Och om hingsten,
hvad som understundom hände, kom i
fyrsprång in till sin forna herre och liksom
sökte hans skydd, då kunde Kristian vara
viss om, att tjocka valkar på Jalos länd
skulle vittna om, huru trofast vänskap
värderades af Jegor Timofeitsch.
Så förgingo några veckor. — Det var en het
augustidag, då jordkokorna på åkern sprucko
i hettan, luften dallrade och immade i
värmen. Hundarna i byn hade slutat att skälla
och sökte skugga under trappor och uthus.
Korna stodo vid stranden till buken i
vattnet och sökte skydd under de mörka alarna.
Endast blindstickaren flög raskt fram i
sol-baddet; trollsländan och den metallglänsande
gröna flugan beskrefvo lysande kurvor i
luften. Kristian låg på hyfvelbänken i sitt hus
och följde med varma blickar Jalo, som stod
där borta på Jegors äng i skuggan af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
