Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var en marsch full af besvärligheter och nära
tre fjerdedels mil lång genom de omvägar, som
måste tagas i följd deraf att den myckna snön gjort
vä-garne delvis omöjliga att gå på. Flere gånger var
Oda nära att digna af trötthet, men danskens
hotelser tvungo henne att anstränga sig mer än hon
förmådde.
Slutligen sveko henne*dock krafterna. Det
svindlade för hennes ögon, benen ville knappt bära henne
och med ett klagande ljud sjönk hon sakta ned på
en frusen drifva under det hon med ansträngning
fram pustade dessa ord:
“Döda mig här. Jag orkar ej gå längre.“
Snapphanetruppen hade nu hunnit så långt, att
den kunde se Perstorpsskogen skymta i fjerran.
“Döda“, eftersade dansken och hånskrattade. “Hvem
tror du har hjerta i sig att döda en så vacker flicka.
Men, för tusan, ligger inte der en gammal käring. Ha,
ha, ha, så hon glor på oss!“
Då Oda kastade blickarne åt sidan såg också hon
en gammal skrynklig gumma ligga endast några
famnar ifrån sig. Dessa drag påminde hon sig ha sett
förut. Ja, det kunde ej vara någon annan än gamla
Lisa.
Det var också hon. Uppretad af snapphanarnes
framfart hade hon i en blink fattat det djerfva beslut,
att skynda ut för att uppsöka någon af de svenska
ströfkårer, som hon visste skulle finnas i nejden. Men
hon hade icke beräknat att hon var gammal och att
hennes krafter i följd deraf voro medtagna. Trotsande
blåsten och kölden sträfvade hon dock modigt framåt
mot Perstorps kyrka. Plötsligt kom en våldsam il,
fattade tag i hennes kjolar och kastade omkull henne
på den glatta vägen. I fallet slog hon bakre delen
af hufvudet så våldsamt mot en uppstående sten, att
hon svimmade. Hon vaknade aldrig mera. Kölden
stelnade hennes lemmar och blod och det dröjde icke
länge, förrän hon^ var ihjelfrusen.
Då en af snapphanarne ville kasta henne åt sidan,
utbrast Rasmus Heistrib med rå stämma:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
