Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N#r de efter misshandlingarne sköto kors och tvärs
på fångarne, snuddade en kula vid svarte Niklas
huf-vud och kastade honom till marken. Och fastän han
efter en kort stund återfick sansen, var han dock nog
klok att ligga stilla och låtsa som om han vore död.
Detta räddade hans lif åtminstone för den gången,
ty när snapphanarne kommo fram och funno honom ligga
alldeles orörlig, sparkade de endast till honom under
det en af dem föraktligt och vredsigt yttrade:
“Synd att den der ska’ vara död, annars hade vi
fått ett roligt spektakel igen.“
Då snapphanarne ändtligen aflägsnade sig, var svarte
Niklas i det närmaste stel af köld. Skymningen
inbröt också, och med den tilltog kölden. Så framt den
kalla drifvan ej skulle blifva hans dödsbädd, måste han
bort från detta ställe. Men hvarthän skulle han styra
kosan ?
Försigtigt och ej utan en olidlig smärta i hela
kroppen reste han sig till hälften upp. Genom
byhusens små fönster glindrade skenet från eldarne, och
hade Niklas i dessa ögonblick fått taga plats
framför någon af dem, skulle han säkerligen gifvit till en
förmögenhet, om han egt en sådan.
Han hade icke länge sett sig omkring förrän han
till sin stora glädje märkte att han var ensam. Icke
den ringaste skymt af en snapphane syntes.
Endast några alnar ifrån honom låg det hus, dit
röde Jan och hans dotter blifvit förda. Krypande på
händer och fötter, ty att gå i upprätt ställning kunde
han icke, så ömma voro hans fötter, hade han snart
uppnått byggnaden. Ett oredigt mummel inifrån gaf
tydligt tillkänna, att fadren och dottren samtalade.
Svarte Niklas ämnade just resa sig upp på knäna
och aflyfta den träbom, som var lagd för dörren, då
han på af stånd förnam steg af ankommande. Att
praktisera sig bakom ena knuten var för honom ett
ögonblicksverk, oaktadt ömärtan i benen och föt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
