Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. - 14.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men aflyftad och dörren öppnad. En tjock rök
vältrade sig ut genom densamma och i röken syntes en
qvinna med vacklande steg närma sig öppningen. Med
möda hann hon ut i det fria, men cjer föll hon
af-svimmad ned framför sergeantens häst.
Den käcke Snabb, som ej visste hvad han skulle
göra med den till utseendet liflösa Oda, vinkade till
sig ett par förbiridande ryttare och befallde dem att
föra henne undan.
När den ene ryttaren hoppat af hästen och lutade
sig ned öfver Odas bleka anlete, utbrast han under det
han studsade tillbaka:
“Hvad ser jag! Röde Jans dotter!“
“Röde Jans dotter!“ upprepade Snabb, och han
fortsatte med lägre stämma, talande till sig sjelf: “Det
är ju Helges käresta.“
“Ja, herre“, svarade ryttaren, som hört
sergeantens slutmening, “det är Helges käresta. Jag känner
henne väl.“
“Nå“, utbrast Snabb och kände sig rätt mycket
belåten öfver’ att han följt sitt goda hjertas mäning
och ilat till den okända qvinnans räddning, “för då
henne undan och se till att hon kommer till sans och
får ett någorlunda varmt läger. Jag vill söka upp
Helge.“
Sedan den tappre sergeanten väl sett att hans
befallningar åtlyddes, sprängde han af inåt byn, der
snapphanar och träskomän ursinnigt slogos mellan de
brinnande husen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
