Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men detta ingick ej i röde Jans plan. Han kände
red$n förut svarte Niklas såsom en illistig och
bakslug menniska, och han var fullt och fast öfvertygad
om att han skulle anklaga honom (Jan) för
mordförsök mot Helge, så snart tillfälle dertill yppade
sig. För den skull föresatte sig Jan, att med det
första göra sig af med det besvärliga vittnet. Och hur
lätt skulle icke detta nu kunna gå för sig! Han var
ju ensam med den svage Niklas. Ett slag bara och
denna skulle ligga der för alltid. Jan kunde ju
sedermera skylla på att Niklas fallit omkull, slagit sig
och blifvit liggande, samt, oförmögen att resa sig
upp, frusit ihjäl. Men, hvarför behöfdes denna
nödlögn! Ingen, visste ju att röde Jan och Niklas varit
i sällskap mer än Öda, och hon skulle nog tiga.
Men om svarte Niklas’ kropp o hittades och våldet på
honom uppmärksammades? Ahnej, menade Jan, snön
skulle snart öfvertäcka hans kropp och när den mot
vårsidan blefve synlig, skulle den nog vara så
förvandlad, att alla spår efter våldet blifvit utplånade.
Dessutom behöfde ju ej röde Jan slå till så hårdt.
Niklas skulle nog stupa ändå så svag som han var.
Röda Jan hann knappt tänka meningen till slut
förrän han satte den i verkställighet. Han slog till
och svarte Niklas föll utan att gifva det ringaste ljud
ifrån sig. I detsamma kom en hvirfvelvind, ett
genomträngande snöglopp, som genomträngde öron, näsa
och mun, och blåsten tjöt så infernaliskt ilsket som
om den genomträngts af fröjd öfver den skada den
åstadkofnmit. Derpå blef allt tyst. Röde Jan lutade
sig ned öfver Niklas’ till hälften öfversnöade kropp
och lyssnade under det han höll andan. Icke det
ringaste ljud kom ifrån den slagne. Jan lade sin hand
på hans bröst; det rörde sig icke; han lutade sitt öra
intill Niklas’ mun; ingen andhemtning kunde hans
hörsel uppfånga.
Efter detta reste sig röde Jan upp. Hans blickar
glänste af tillfredsställelse och han lemnade platsen
för sitt brott under det han mumlade för sig sjelf:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
