Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
börja mitt vågsamma ärende, men han hjälpte
mig; Herran vare prisad, med milda ord hjälpte
han mig på trafven, och när jag så klagade min
nöd och sade, att den rackaren Schröderheim
pungslagit mig på tu hundrade daler vid
pastoratets bortgifvande, så ville den goda konungen
knappast tro sina öron. Jag stod där och bedyrade
högt och heligt, att det var lefvandes sanning. I
skulle ha sett, och Forsius höjde rösten och vände
sig till folket, huru han hörde på mitt ringa tal,
ack mina vänner . . . Ack, ack! Då, då i
detsamma, mot Gribergs protester, kommer där en
liten spinkig herre in, min skapare och min Gud
så den herrn såg ut, jag trodde han var drucken.
Håret stod på ända, blek var han, och hans ögon
sågo ut, som om han sett spöken. — Ers Majestät,
säger han med sluddrande stämma, Ers Majestät,
förlåt att jag, att jag — det var Ehrenström . . .
— Hvad är det fråga om? säger konungen och ser
mildt på honom. — Vi äro förlorade. Danmark har
förklarat krig, och han räcker med skälfvande hand
åt konungen ett papper. Då skulle ni ha sett Hans
Majestät. Hans blick klarnar, hans anlete
ljusnar, en frid som icke är från denna världen
speglas åter i hans anlete. — Himlen vare prisad!
säger han, jag är räddad. Nu skall allt Sveriges
folk stå upp som en man. Och ve den, säger han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
