Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gen kan beskriva den tysta oro och ömhet, med
vilken hon betraktade hans drag, som till och
med vid sidan av den dödes sågo tärda och
vissnade ut.
Emil blickade på sin fader som eri
sömngån-gare, utan att först egentligen känna något.
Så började det gamla Liverpool-uret borta vid
kakelugnen slå sina avmätta slag: ett, två, tre,
fyra, fem, räknade han mekaniskt. Han mindes
huru hans far precis klockan fem plägade säga:
— se så, min gosse, nu gå vi till kontoret; och
därvid hade han lett ett vänligt och uppmuntrande
leende. Nu skulle han aldrig mera le mot honom,
aldrig lägga handen på hans axel.
Detta klockslag och detta minne väckte
plötsligt Emil. Han greps med ens av en vild
förtvivlan. Han kastade sig ned vid den dödes bädd,
tårarna strömmade fram hejdlöst. I ett enda
ögonblick såg han klart in i sin själ och kände
svindel vid de djup han där såg. Hans sorg
gällde Hka mycket honom själv som den gamle
döde.
Emil Blume var epikuré av iböjelse, uppfostran
och vana. Född med den själviskhet, som är
oss alla egen, bortklemad av sin moder, omhuldad
av sina lärare, eftersökt av societeten, dyrkad av
kvinnorna och av den stränge fadern hållen borta
från varje allvarsamt deltagande i affären, hade
han aldrig lärt sig att sätta ett allvarligt strä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
