Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ta törn — vem s—n är befälhavare på
skutan, ta törn, sakramentskade mullsorkar,
sover ni, skrek en hes, uppretad röst i detsamma.
Matti for upp. En kanalångare skulle just lägga
till vid kajen, men drevs av strömmen, oaktat
maskinen slog back allt vad den kunde, ned mot
Vellamos bakstam. Men nu passade Matti på,
tog med sina väldiga ramar och sin björnstyrka
törn mot ångarens för, så att hans seniga vador
darrade och det knastrade i hans breda ryggrad,
men ångbåten stannade som på kommando och
Vellamo var oskadd.
— Det var mig en stark fan, ljöd
ångbåtskap-tenens hesa stämma från kommandobryggan. Det
var karlatag, sådant kraftprov ser man inte
många gånger!
Veikkolin satt tyst och sluten, oberörd av ovett
och beröm. Som höken borrar sina klor i duvan,
skar sorgen in i hans hjärta varje gång han kom
att tala om sitt förflutna liv. Han hade mist
sin son och sin hustru; han hade hårdnat i livets
skola, han hade blivit dyster, känslolös, egoist,
men nu erfor han åter efter många år den känsla,
som ingen annan kan jämföras med i bitterhet,
sorgen över försvunnen lycka. Vad tjänade det
till, att han strävade framåt, uppåt! Hans
levnads stora mål att höja sig upp till
herremanna-klassen var förfelat. Nådde han också denna
svindlande höjd, som han från ungdomen
eftersträvat, vad betydde det för honom numera? Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
