Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krickanden, medan lommen sträckte tungt över
fjärden och sökte lekplatser, skyddade mot de
ständigt skriande, ständigt hungriga måsarnas
och tärnornas plundringar.
Veikkolin lade sig, ensam passagerare som han
var, raklång på en soffa och såg tankfullt
grubblande upp mot himlens oändliga blå. Det
omätliga, det formlösa, utan mål för ögat, denna
himlens storhet och skönhet gjorde på honom ett
starkt intryck, han blev vemodig. Ack, dessa
fördömda siffror, dem hade han i går räknat.
Segern tycktes honom så nära, så viss, lyckan
så säker. Han hörde redan suset av hennes
vingars slag. Hon var över honom, kring honom,
hos honom, och just då han skulle fatta henne,
då flydde hon. Ett ögonblick hade han redan
trott, att han lämnat sitt förra låga jag djupt
under sig, att han var medlem av firman Blume,
rik och oberoende. Och dock, detta sista år,
huru-dant hade det varit, varje dag löften, löften, löften,
dunkla drömmar om sällhet, som hägrade, och
varje dag måste han själv ge sig det rådet —
vänta. Hade han tid att vänta, han, som redan
hunnit livets middagstimme? Vad han hatade
detta ord: vänta!
Han märkte ej, att han för länge sedan hunnit
sina djärvaste förhoppningars mål, sådana de
varit för ett par år sedan. Han märkte ej eller
låtsade icke märka, att han ständigt spänt bågen
stramare och ständigt ställt målet högre, begärt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
