Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där luften efter sommarens reparation luktade av
kalkfärg och fernissa. Karl Alexander förstod
icke många ord av vad den gamle sade, men var
dock djupt tacksam för det vänliga tonfallet i
talet. Med förskräckelse tänkte han på att när
den gamle gått, skulle han bliva ensam, alldeles
ensam i denna ödsliga bostad. Och när
veteranen var borta, kastade han sig hejdlöst på en av
de många bäddarna och grät, sam han icke gråtit
på många år. Han grät av saknad efter de gröna
skogarna, efter älven med sina bländande reflexer,
sitt mäktiga brus, som eggade om dagen och
vaggade till ro om kvällen, grät av saknad efter detta
låga, fattiga hem, där han rönt så mycken kärlek
och omvårdnad. Han grät av fruktan. Livet
förfärade honom. Han kände sig värnlös inför
detta fruktansvärda något, denna framtid med
sina gränslösa fordringar och sitt stora ansvar.
Till slut grät han sig till sömns.
Han visste icke, -huru länge han sovit, när han
plötsligt väcktes av en häftig skräll, som skakade
hela huset. Yrvaken reste han sig upp i sin bädd
och blickade på de stora gardinlösa fönsterna,
utan att först kunna göra klart för sig var han
befann sig. Därute hade det mörknat, tunga
skyar drogo över himlen. Almarna i palatsets
trädgård skakade ursinnigt sina kronor. Dånet
av åskan och bullret på gatorna fyllde de långa
korridorerna med sitt mäktiga brus och ekade åter
från de tomma salarna. Rutorna i de väldiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
