Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När vänskapen med Dodo Davidovksch var
fast grundad, bjöds Karl »Alexander till Tisarskoje
Selo, ooh här i en flygelbyggnad till
storhertiginnans slott bodde de tvenne gossarna sedermera
varje sommar så länge de voro pager. Fina och
borstade, alltid i paraduniform och vita
handskar, tillbragte de dagen i den milsvida parken.
Aldrig isågo de en verklig skog, aldrig lantfolk
i arbete. De atisste ej, vad ett fält, en äng var*
deras små eleganta personer och deras känsla av
värdighet som pager stodo i full harmoni med den
parknatur, i vilken de levde. Allt var städat,
cirklat, elegant, naturen bröt ingenstädes fram och
igenom.
Ända sedan kejsarinnan Elisabets tid fordrar
traditionen, att till Tsarskoje Selos slott hör en
„etiopier”. Man begär av honom, att han skall
vara sju fot lång och svart som ebenholz. Han
klädes i burnus av scharlakan och guld, får en
vit turban på sitt ulliga huvud, och om våren då
det gamla slottet öppnas, skjuter han som en
tulpan upp ur jorden, grann och dekorativ som
den, och vistas dagen om på terrassen utanför
slottet, där han går av och an mellan Herkules’,
Theseus’ och Jansons förgyllda statyer och
sköter om teleskopet på barriären. På denna iterrass
eller perrong, där man, högt över havet, mellan
alarnas ooh popplamas (toppar ser Finska vikens
vatten och längst ¡borta en dallrande luftig,
blånande rand av det finska landet, vistades de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
