Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid middagen sammanträffade han med
morbror Olbers och gav denne en så drastisk
beskrivning av Karttula gamla herrgård i sitt förfall —
icke ens den gråstrimmiga katten blev förgäten
— att gubben Olbers log ett sötsurt löje och sade,
medan han stoppade i sig en fet „rastegai”:
— Jag har också tänkt sälja hela rasket. När
din mor är död, behöver jag inte stället längre.
— Till vem då? frågade Karl Alexander
förvånad. V
’ i-
— Till gamla fröken Sandra Segerberg, hon
skrev redan för längesedan till mig om den saken.
Karl Alexander såg ut som ett frågetecken.
Två stridiga stämmor gjorde sig hörbara inom
honom, den ena hade honom att beskriva godset
såsom mera förfallet än det var, för att förleda
gubben Olbers till att göra upp affären så billigt
som möjligt, den andra ville få honom att förstå,
att ifall fastern köpte godset, ordnade, skötte och
vårdade det, kunde det måhända i sinom tid
tillfalla honom som en trevlig present. Att flytta
dit, det kom ej i fråga, men det kunde säljas.
Slutligen sade han: — Hon är tokig, om hon
inlåter sig på den affären. Fjorton dagar därefter
hade Olbers sålt Karttula gård; enligt alla
sakkunnigas åsikt hade han gjort en god affär.
För Karl Alexander (följde nu en tid av arbete
och nöjen, han skötte både det ena och det andra
med, som kamraterna sade, tysk ordentlighet.
Hans lön räckte naturligtvis icke långt, men med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
