Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Alexander satt emellertid på den utsatta
tiden borta på terrassen. ... Han satt på kanten av
barriären, såg utan att se utöverr landskapet och
väntade med resignation. För honom hade dessa
möten blivit en tung börda, som han ibar endast
med det dova trotset hos den, som icke kan göra
sig fri, icke kasta allt det, som tynger honom,
ifrån sig, och som till och med måste dölja även
själva trotset. Han väntade med resignation, han
visste precis, huru hon skulle komma nedför
trappan, viktigt (rädd, göra en romantisk gest, som
om hon lyssnade på något, så som denna situation
alltid återgavs i „Nivas” spalter, hoppa ned med
ett litet barnsligt hiopp, vagga på sina tunga ron
och sedan försöka att värma upp honom med sitt
joller.
Detta joller var det förskräckligaste av allt,
det påminde på samma gång om
barnkammar-språk och om lånbibliotekens »banalaste
käirleks-pladder. Karl Alexander hade ännu icke lärt sig,
icke erfarit, att detta fattiga kärleks joller är
alldeles detsamma, var det än ljuder, det är endast
ljudet, som är annorlunda, endast munnen, som
talar dessa banala ord, som är annorlunda. Så
läste han de förebråelser, han själv gjorde sig, i
hennes ögon. Han såg, han kände, att hon
genomskådat honom, hon visste, att han för
längesedan tröttnat på denna roman. Han väntade
varje dag på ett utbrott, då hon skulle säga, att
han var falsk och trolös, och allt det andra som,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
