Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kairluscha, säger hon plötsligen och skrattar, ett
skratt, litet försmädligt, (litet generat, litet
förtroligt, men vänligt och vackert.
— Vera, Vera Nikolajevna, är det då
verkligen — ni? När har ni kommit hit, hunu har
ni kunnat känna igen mig? Och Vera skrattade,
skrattade alldeles som Anna Paulovna, när denna
var vid sitt bästa, sitt soligaste lynne. Jag har
kommit i dag med generalen. Inte kände jag
igen er, men jag har i mitt liv känt endast en
Karl Alexandrovitsch, endast en med det tyska
namnet Karl, och när mamma i sina brev beskrev
er och talade om Karl Alexandrovitsch på varje
sida, mindes jag honom, ooh så trodde jag alltid,
att det skulle vara just ni, ni och ingen annan.
— Vera, — och han sträckte sina bägge
händer emot henne — hon tvekade ett ögonblick, och
så slog hon till. Och där blev ett prat och ett
skratt, så att svalorna väcktes .i sina bon och
näktergalen, som just stämt upp de första
takterna tidi sin aria, tvärt tystnade.
Anna Paulovna, vilken hittills hindrats av sina
gäster och plikter som värdinna och som nu rädd
och trippande kom till sitt rendez-vous, hörde
redan på långt håll de glada rösterna. Det lät
likt två kvittrande „inséparables”, dessa
förtjusande vackra fåglar, som alltid sitta tryckta tätt
till varandra, och som dö, näir de skiljas åt. Anna
Paulovna blev först häpen, förbluffad, sedan
frapperades hon av skönheten i den ’grupp hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
