Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en sak, vår stabschef är sjuk, ligger på
fältlasarettet. Ett nöt till överstelöjtnant sköter tills
vidare hans åligganden. Du kan vänta, tills jag
kommer igen, han vet inte något om din
hit-kommendering. Och fursten gick ut ur
baracken, efter att ha skakat hand med Karl
Alexander. Ett ögonblick därefter hörde man hans
häst trava i väg.
Karl Alexander var förargad, grundligt
förargad. Han, en gammal page, använd som
„oxpost”, så var det öknamn man givit det
kompani, som hade denna försmädliga bevakning om
hand. Han gick av och an i baracken, och
öppnade slutligen dörren för att få frisk luft.
Knappt hade han skjutit upp dörren, innan
månen, som legat på lur utanför, fyllde rummet
med en flod av ljus. Han lutade sig mot dörrposten
och stod länge tyst och orörlig som en
bildstod, såg upp mot himlen, där stjärnorna
gnistrade i en prakt, som han aldrig sett förut.
Mitt framför honom sträckte sig en
hagtorns-häck, den ena sidan mörk, den andra ljus, längst
borta vid horisonten glittrade den stolta
Donau i miljoner paljetter; mellan Donau och
bäcken lyste och rökte hundratals bivuakeldar.
Där Karl Alexander stod uppe på kullen och
blickade ut över lägret, hörde han ett buller, ett
dån, dovt, väldigt och ihållande, i vilket «varje
enskilt ljud drunknade liksom de små böljorna
i havsvågen. Dånet ömsom steg och ömsom föll,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
